Ingress:

Hovhanes Zaxaryan i Skšvde Šr en av mŒnga traumatiserade flyktingar som fŒtt hjŠlp av Ršda Korset. I tre Œr lŒg han som ett paket i sŠngen och var helt apatisk. I dag Šr han en energisk och hoppfull man pŒ 19 Œr.

 

Bršd:

– I dag mŒr jag jŠttebra. Jag kommer inte alls ihŒg den tiden som jag var i sŠngen. NŠr jag vaknade visste jag inte att vi flyttat, att vi fŒtt uppehŒllstillstŒnd eller att min syster var gravid. Ibland fŒr jag ont i hjŠrtat nŠr jag tŠnker pŒ vad som hŠnt. En dag skall jag berŠtta det hŠr fšr mina egna barn. Jag vill att de skall veta hur jag mŒdde. Hur svŒrt vi hade det. Men fram till dess Šr det min hemlighet. Jag har inte sagt det till mina kompisar, sŠger Hovhanes som hellre vill fokusera pŒ studierna pŒ Komvux och pŒ att komma in pŒ utbildningen som underskšterska, Šn att tŠnka pŒ det som varit.

Vad som exakt orsakade Hovhanes insjuknande Šr oklart. Familjen som kommer frŒn Armenien levde som kringflackande flyktingar. De var hemlšsa, utan pengar och hade levt under politiskt fšrtryck under lŒng tid. Hovhanes minnesbilder av demonstrationer, vŒld och utsatthet fanns inom honom. Han mŒdde inte alls bra.

Fšr fem Œr sedan sškte familjen asyl i Sverige. De hade splittrat pŒ sig; pappan var kvar i Ryssland, mamma och storasyster var hŠr. Hovhanes bšrjade i skolan och blev en stškig elev. Hemma var oron fšr framtiden stor. 14-Œrige Hovhanes brŒkade och strulade. Tills han plštsligt stŠngde igen, slŠckte ner, slšt šgonen, slutade tala och ršra pŒ sig.

Anita Axelsson, psykoterapeut vid Ršda Korsets behandlingscenter fšr krigsskadade och torterade i Skšvde, menar att fšrloppet Šr typiskt fšr barn som blir apatiska.

– Men Hovhanes Šr det mest apatiska barn som jag sett. Han var som en liten baby.

Hon kom in i bilden under asylprocessen, efter att en barnhandlŠggare pŒ Migrationsverket sammankallat till nŠtverksmšte. Innan dess hade Hovhanes mamma Ludmila haft svŒrt fšr att fŒ gehšr fšr sin stora oro fšr sonen som lŒg alldeles stilla i ett hšrn.

– NŠr familjen tappat hoppet om framtiden, blir det sŒ ohanterligt fšr barnet att det bšrjar stŠnga av verkligheten. DŠrfšr arbetar vi med att man som anhšrig skall inkludera barnet genom att ta upp det. NŠr fšrŠldrarna blir lugnare, nŠr det bšrjar finnas hopp. DŒ bšrjar barnet sakta ŒtervŠnda till verkligheten, fšrklarar Anita Axelsson.

Hon och sjukgymnasten Linda Eklund har besškt familjen tvŒ gŒnger i veckan, ofta var fšr sig. Fšrst handlade det om praktiska saker som att ordna sondmatning, hemsjukvŒrd, sjukhussŠng, rullstol och lyft. DŠrpŒ kom stšdsamtal om hur anhšriga kan hantera situationen.

– NŠr jag trŠffade Hovhanes fšr fem Œr sedan hade han inte nŒgon muskeltonus i sin kropp. Vi fick ingen kontakt. DŒ handlade det om att hjŠlpa familjen att ta hand om honom, sŠger Linda Eklund.

Med lyftens hjŠlp hissades Hovhanes upp ur sŠngen och ned i mamma Ludmilas famn. Hon satt bredbent pŒ sŠngen och han sŠnktes ned sŒ att hon kunde hŒlla om honom bakifrŒn. Allt fšr att ge trygghet och kroppsvŠrme. Andra dagar rullade mamman piggbollar pŒ hans kropp och lŠste sagor pŒ armeniska. SŒ fortsatte det i tvŒ Œr, men Hovhanes visade inga tecken pŒ att šppna šgonen.

– Det var katastrof. Jag behšvde mycket hjŠlp. Jag grŠt hela tiden. Varje gŒng frŒgade jag Anita och Linda om han skulle bli frisk. Varje gŒng svarade de ja. Men jag visste inte, minns Ludmila.

SŒ bšrjade saker och ting hŠnda i familjen. Pappan kom till Sverige, De fick Šntligen uppehŒllstillstŒnd efter tvŒ Œr. Familjen flyttade till en nyrenoverad trerummare. Och storasystern fšdde en liten kille. Det blev liv och ršrelse.

NŠr den lilla babyn lades bredvid Hovhanes i sŠngen, kunde Linda Eklund skšnja ett fšrsta tecken pŒ Hovhanes; fladder under šgonlocken. Men hon var inte helt sŠker.

Efter det kŠnde hon en svag muskeltonus i handleden, sedan lite stadga i nacken, en subtil ršrelse i ett finger.

– Men jag kŠnde inget, sŠger Ludmila och gŒr ivŠg fšr att hŠmta Hovhanes gamla uppehŒllstillstŒndskort.

PŒ bilden syns en ung man med slocknad blick, som hŒller upp huvudet med hjŠlp av et nackstšd.

Sedan gick allting vŠldigt fort. Efter tre Œr i sŠngen bšrjade Hovhanes steg fšr steg rŠtta upp sin kropp. Han kunde inte mycket svenska nŠr han blev sjuk, nu fullkomligt exploderade sprŒket. Han sa ja till livet

– NŠr jag vaknade kŠnde jag inte igen mitt ansikte i spegeln. Jag hade skŠgg, minns Hovhanes som dŒ var 1,80 lŒng och 17 Œr gammal.

Snart fyller han 20. Han visar stolt en bild pŒ sig sjŠlv som sexŒring i Armenien. En liten kille med glittrande blick under lugg.

– Jag Šr lik min systerson - eller hur? NŠr jag sŒg honom fšrsta gŒngen blev jag jŠtteglad. Han betyder allt fšr mig, sŠger Hovhanes.

Men allt var inte enkelt, pŒminner Linda Eklund. Fšrsta tiden hade Hovhanes vŠldigt ont i kroppen eftersom musklerna var sŒ otrŠnade. DŒ sattes regelbunden sjukgymnastik in. DŠrpŒ bšrjade Hovhanes skola igen fšr att ta igen tre fšrlorade Œr. BŒde Linda Eklund och Anita Axelsson har sporadisk kontakt med familjen i dag.

– Jag kan sŠga att de kom som Šnglar. Det har hjŠlpt oss jŠttemycket. Vad hade hŠnt om vi inte fŒtt hjŠlp frŒn er? De har fšrstŒtt vŒr situation och vŒra problem. De har levt med oss. Serišst! Ni gjorde det! sŠger Hovhanes.

– Vi Œt jŠttemycket, skrattar Linda Eklund och Anita Axelsson som syftar pŒ det obligatoriska bord med ostpiroger, fŠrska dadlar, frukt, te och andra godsaker som Ludmila dukar fram.

Hovhanes suckar ljudligt nŠr hans mamma vill visa fler bilder pŒ sin son. Men det Šr en kŠrleksfull tonŒrsprotest.

– Fort jag sŠger att jag har ont i huvudet eller trštt, sŒ blir hon orolig och vill att jag skall gŒ till vŒrdcentralen. Man kan vŠl vara trštt utan att vara sjuk? undrar Hovhanes.

Familjen fšljer nyheterna och Šr uppdaterade pŒ vad som hŠnder i vŠrlden. De kŠnner en viss oro och undrar hur det skall gŒ fšr alla som kommer till Sverige. De inser att en del av flyktingarna Šr traumatiserade. SjŠlva Šr de oŠndligt tacksamma šver all hjŠlp de fŒtt frŒn Ršda Korset. Det har varit ovŠrderligt.

– Nu Šr det perfekt. Vi lever som de andra i samhŠllet. Jag tror jag skall bšrja ta kšrkort i nŠsta vecka, meddelar Hovhanes.

 

 

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Sofia Sabel

 

3610

– Utan er hjŠlp skulle vŒrt liv varit en katastrof, sŠger Ludmila Ludmila Sakoyan till Linda och Anita Axelsson pŒ Ršda Korsets behandlingscenter fšr krigsskadade och torterade i Skšvde.

 

– Jag Šr mycket glad. Hovhanes Šr frisk. Jag har ett barnbarn. Jag tvŠttar stryker och stŒr i kafŽet, sŠger Ludmila Sakoyan som har praktik plats i dag pŒ Kupan i Skšvde.

 

Fšrsta kontakten med Ršda korset fšr fem Œr sedan. Sedan dess har familjen Sarqis, Hovhanes Zaxaryan och mamma Ludmila Sakoyan fŒtt ett vŠrdigt liv, tack vare lŒngvarig traumabehandling och stšd frŒn Ršda Korsets behandlingscenter fšr krigsskadade och torterade i Skšvde.

 

– Min pappa visste inte att jag bara lŒg. Han fick en chock nŠr han kom till Sverige och sŒg hur sjuk jag var, sŠger Hovhanes Zaxaryan.

 

     Jag kan sŠga att jag Šr helt frisk i dag, men sŒ fort jag sŠger att jag Šr trštt eller fŒr ont i huvudet sŒ blir min mamma orolig, sŠger Hovhanes Zaxaryan.

 

Hovanes Zaxaryan

 

3491

– VŒrt arbete handlar mycket om att stŒ kvar nŠr det blŒser, oavsett vilka beslut familjen fŒr, sŠger Linda Eklund.

 

3491

– Det Šr fantastiskt att fŒtt lŠra kŠnna en pojke som klarat sig sŒ bra och Šr frisk, efter att ha varit sŒ sjuk, sŠger Linda x som Šr sjukgymnast pŒ

 

3498

– NŠr fšrŠldrarna blir lugnare, dŒ bšrjar barnet komma igŒng, sŠger Anita Axelsson som stšttat familjen med samtal och praktiska ting under fem Œrs tid.

 

3654

– Jag respekterar Anita och Linda fšr vad de gjort fšr mig. Jag ser dem som min mormor och storasyster, sŠger Hovhanes Zaxaryan.

 

­– Vi Šr ett bra team, sŠger Hovhanes Zaxaryan och syftar pŒ Anita Axelsson terapeut och Linda, sjukgymnast. De har funnits vid familjens sida i vŒtt och torrt.

 

3537

     Jag tycker att det gŒtt bra, men det har varit en tuff resa, sŠger Linda och fŒr medhŒll av Anita Axelsson. Tillsammans har de stšttat familjen Šnda frŒn start.