Ingress:

Hovhanes Zaxaryan i Skövde är en av många traumatiserade flyktingar som fått hjälp av Röda Korset. I tre år låg han som ett paket i sängen och var helt apatisk. I dag är han en energisk och hoppfull man på 19 år.

Bröd:

– I dag mår jag jättebra. Jag kommer inte alls ihåg den tiden som jag var i sängen. När jag vaknade visste jag inte att vi flyttat, att vi fått uppehållstillstånd eller att min syster var gravid. Ibland får jag ont i hjärtat när jag tänker på vad som hänt. En dag skall jag berätta det här för mina egna barn. Jag vill att de skall veta hur jag mådde. Hur svårt vi hade det. Men fram till dess är det min hemlighet. Jag har inte sagt det till mina kompisar, säger Hovhanes som hellre vill fokusera på studierna på Komvux och på att komma in på utbildningen som undersköterska, än att tänka på det som varit.

Vad som exakt orsakade Hovhanes insjuknande är oklart. Familjen som kommer från Armenien levde som kringflackande flyktingar. De var hemlösa, utan pengar och hade levt under politiskt förtryck under lång tid. Hovhanes minnesbilder av demonstrationer, våld och utsatthet fanns inom honom. Han mådde inte alls bra.

För fem år sedan sökte familjen asyl i Sverige. De hade splittrat på sig; pappan var kvar i Ryssland, mamma och storasyster var här. Hovhanes började i skolan och blev en stökig elev. Hemma var oron för framtiden stor. 14-årige Hovhanes bråkade och strulade. Tills han plötsligt stängde igen, släckte ner, slöt ögonen, slutade tala och röra på sig.

Anita Axelsson, psykoterapeut vid Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Skövde, menar att förloppet är typiskt för barn som blir apatiska.

– Men Hovhanes är det mest apatiska barn som jag sett. Han var som en liten baby.

Hon kom in i bilden under asylprocessen, efter att en barnhandläggare på Migrationsverket sammankallat till nätverksmöte. Innan dess hade Hovhanes mamma Ludmila haft svårt för att få gehör för sin stora oro för sonen som låg alldeles stilla i ett hörn.

– När familjen tappat hoppet om framtiden, blir det så ohanterligt för barnet att det börjar stänga av verkligheten. Därför arbetar vi med att man som anhörig skall inkludera barnet genom att ta upp det. När föräldrarna blir lugnare, när det börjar finnas hopp. Då börjar barnet sakta återvända till verkligheten, förklarar Anita Axelsson.

Hon och sjukgymnasten Linda Eklund har besökt familjen två gånger i veckan, ofta var för sig. Först handlade det om praktiska saker som att ordna sondmatning, hemsjukvård, sjukhussäng, rullstol och lyft. Därpå kom stödsamtal om hur anhöriga kan hantera situationen.

– När jag träffade Hovhanes för fem år sedan hade han inte någon muskeltonus i sin kropp. Vi fick ingen kontakt. Då handlade det om att hjälpa familjen att ta hand om honom, säger Linda Eklund.

Med lyftens hjälp hissades Hovhanes upp ur sängen och ned i mamma Ludmilas famn. Hon satt bredbent på sängen och han sänktes ned så att hon kunde hålla om honom bakifrån. Allt för att ge trygghet och kroppsvärme. Andra dagar rullade mamman piggbollar på hans kropp och läste sagor på armeniska. Så fortsatte det i två år, men Hovhanes visade inga tecken på att öppna ögonen.

– Det var katastrof. Jag behövde mycket hjälp. Jag grät hela tiden. Varje gång frågade jag Anita och Linda om han skulle bli frisk. Varje gång svarade de ja. Men jag visste inte, minns Ludmila.

Så började saker och ting hända i familjen. Pappan kom till Sverige, De fick äntligen uppehållstillstånd efter två år. Familjen flyttade till en nyrenoverad trerummare. Och storasystern födde en liten kille. Det blev liv och rörelse.

När den lilla babyn lades bredvid Hovhanes i sängen, kunde Linda Eklund skönja ett första tecken på Hovhanes; fladder under ögonlocken. Men hon var inte helt säker.

Efter det kände hon en svag muskeltonus i handleden, sedan lite stadga i nacken, en subtil rörelse i ett finger.

– Men jag kände inget, säger Ludmila och går iväg för att hämta Hovhanes gamla uppehållstillståndskort.

På bilden syns en ung man med slocknad blick, som håller upp huvudet med hjälp av et nackstöd.

Sedan gick allting väldigt fort. Efter tre år i sängen började Hovhanes steg för steg rätta upp sin kropp. Han kunde inte mycket svenska när han blev sjuk, nu fullkomligt exploderade språket. Han sa ja till livet

– När jag vaknade kände jag inte igen mitt ansikte i spegeln. Jag hade skägg, minns Hovhanes som då var 1,80 lång och 17 år gammal.

Snart fyller han 20. Han visar stolt en bild på sig själv som sexåring i Armenien. En liten kille med glittrande blick under lugg.

– Jag är lik min systerson - eller hur? När jag såg honom första gången blev jag jätteglad. Han betyder allt för mig, säger Hovhanes.

Men allt var inte enkelt, påminner Linda Eklund. Första tiden hade Hovhanes väldigt ont i kroppen eftersom musklerna var så otränade. Då sattes regelbunden sjukgymnastik in. Därpå började Hovhanes skola igen för att ta igen tre förlorade år. Både Linda Eklund och Anita Axelsson har sporadisk kontakt med familjen i dag.

– Jag kan säga att de kom som änglar. Det har hjälpt oss jättemycket. Vad hade hänt om vi inte fått hjälp från er? De har förstått vår situation och våra problem. De har levt med oss. Seriöst! Ni gjorde det! säger Hovhanes.

– Vi åt jättemycket, skrattar Linda Eklund och Anita Axelsson som syftar på det obligatoriska bord med ostpiroger, färska dadlar, frukt, te och andra godsaker som Ludmila dukar fram.

Hovhanes suckar ljudligt när hans mamma vill visa fler bilder på sin son. Men det är en kärleksfull tonårsprotest.

– Fort jag säger att jag har ont i huvudet eller trött, så blir hon orolig och vill att jag skall gå till vårdcentralen. Man kan väl vara trött utan att vara sjuk? undrar Hovhanes.

Familjen följer nyheterna och är uppdaterade på vad som händer i världen. De känner en viss oro och undrar hur det skall gå för alla som kommer till Sverige. De inser att en del av flyktingarna är traumatiserade. Själva är de oändligt tacksamma över all hjälp de fått från Röda Korset. Det har varit ovärderligt.

– Nu är det perfekt. Vi lever som de andra i samhället. Jag tror jag skall börja ta körkort i nästa vecka, meddelar Hovhanes.

Byline: Agneta Slonawski

Bildbyline: Sofia Sabel

3610

– Utan er hjälp skulle vårt liv varit en katastrof, säger Ludmila Ludmila Sakoyan till Linda och Anita Axelsson på Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Skövde.

– Jag är mycket glad. Hovhanes är frisk. Jag har ett barnbarn. Jag tvättar stryker och står i kaféet, säger Ludmila Sakoyan som har praktik plats i dag på Kupan i Skövde.

Första kontakten med Röda korset för fem år sedan. Sedan dess har familjen Sarqis, Hovhanes Zaxaryan och mamma Ludmila Sakoyan fått ett värdigt liv, tack vare långvarig traumabehandling och stöd från Röda Korsets behandlingscenter för krigsskadade och torterade i Skövde.

– Min pappa visste inte att jag bara låg. Han fick en chock när han kom till Sverige och såg hur sjuk jag var, säger Hovhanes Zaxaryan.

– Jag kan säga att jag är helt frisk i dag, men så fort jag säger att jag är trött eller får ont i huvudet så blir min mamma orolig, säger Hovhanes Zaxaryan.

Hovanes Zaxaryan

3491

– Vårt arbete handlar mycket om att stå kvar när det blåser, oavsett vilka beslut familjen får, säger Linda Eklund.

3491

– Det är fantastiskt att fått lära känna en pojke som klarat sig så bra och är frisk, efter att ha varit så sjuk, säger Linda x som är sjukgymnast på

3498

– När föräldrarna blir lugnare, då börjar barnet komma igång, säger Anita Axelsson som stöttat familjen med samtal och praktiska ting under fem års tid.

3654

– Jag respekterar Anita och Linda för vad de gjort för mig. Jag ser dem som min mormor och storasyster, säger Hovhanes Zaxaryan.

– Vi är ett bra team, säger Hovhanes Zaxaryan och syftar på Anita Axelsson terapeut och Linda, sjukgymnast. De har funnits vid familjens sida i vått och torrt.

3537

– Jag tycker att det gått bra, men det har varit en tuff resa, säger Linda och får medhåll av Anita Axelsson. Tillsammans har de stöttat familjen ända från start.